The Grampians – en misslyckad räddningsaktion i bergen

The Grampians är en skogbeklädd bergskedja cirka tre timmar väster om Melbourne. Vi passerade den på väg mot östkusten och valde att göra ett tvådagars stopp för att kunna vandra och njuta av naturen. Vi valde att bo i Halls Gap vilket de flesta gör eftersom flera vandringsstigar utgår därifrån och det finns både hotell och butiker. Halls Gap ligger vackert instoppat mellan bergen och har ganska hög mysfaktor. Dessutom, på kvällarna samlas traktens kängurur mitt i stan och betar på gräsmattan. Det kryllar också av kakaduor vilka ofta hängde på verandan till stugan vi hyrt i väntan på matrester.

DSC_0168

Ett gäng Kakaduor hälsade oss välkomna till vårt boende i Halls Gap

DSC_0184

På lekplatsen kryllade det av kängurur

The Pinnacle Walk

Vi valde att vandra till utsiktstoppen the Pinnacle, via en tvåkilometersslinga som utgår från Sundial Carpark 15 minuters bilväg från Halls Gap. Vi i team A hade följe med en kompis från Melbourne och hans barn (team B) och valde rutten för att den skulle vara lämplig för ”younger kids”. Följande drama utspelade sig hädanefter en varm eftermiddag i the Grampians:

15:35 – Glada i hågen lämnar båda teamen med föräldrar och barn Sundial Carpark för att gå den två kilometer långa leden till toppen.

16:00 – Efter att ha klättrat på samtliga stenpartier vid sidan av vägen börjar barnen tröttna och fråga om vi är framme vid ”vattenfallet” snart. Konflikt uppstår när vi klarar ut att det inte är ett vattenfall vi är på väg till.

16:35 – Vi inser att sträckan är två kilometer enkel väg och inte tur och retur som vi trott och får därmed mörka för vår fyraåring att han kommer att få gå hela vägen tillbaka efter att ha kommit fram. Vi inser också att det hade varit bra att ta med sig lite vatten med tanke på sträckan och värmen.

17:00 – Vi når en blåsig topp och tar några snabba nervösa bilder eftersom barnen envisas med att gå för nära kanten. Inte läge för psykbryt vilket dock sker i båda teamen så team B börjar sin nedfärd före oss.

17:35 – Vi når Sundial Carpark igen efter att ha burit båda barnen två kilometer ned för ett brant berg. Team Bs bil står märkligt nog kvar på parkeringen. Hade inte de gått före oss? Vi åker hem och fixar mat.

18:10 –Team B har fortfarande inte kommit till stugan så jag kör tillbaka till parkeringen för att hitta team Bs bil kvar. Jag inser plötsligt att Team B kan vara kvar på toppen ormbitna med brutna ben och sprintar därmed upp till toppen för andra gången denna varma eftermiddag. Upp och ner varvar jag ett indiskt sällskap som frågar hur det egentligen står till.

18:15 – Team B har kommit tillbaka till stugan, de läste skyltarna fel och fick gå hela vägen hem. Pappan i team B får höra att jag gått ut och letat och börjar därmed försöka lifta tillbaka till toppen eftersom jag saknar täckning på mobilen och inte kan nås.

18:40 – Jag är tillbaka på Sundial Carpark, dyngsur av svett efter att ha satt rekord på the Pinnacle tur och retur, jag börjar istället köra till vandringsledens andra parkeringar och leta om de skulle ha gått fel. Det börjar skymma.

18:45 – Team Bs pappa lyckas lifta upp till Sundial Carpark för att hämta sin bil och leta efter mig.

18:50 – Jag kommer tillbaka till stugan redo att ringa SOS och får höra att de kommit tillbaka men att team Bs pappa är ute och letar lift i stan. Jag beger mig till fots in till stan.

18:55 – Team Bs pappa kommer till stugan och får höra att jag begett mig ut att leta efter honom i stan och åker därmed iväg för att leta efter mig.

18:57– Jag ser team Bs bil passera på gatan och börjar springa efter den och ropa och gestikulera. Förgäves. Jag upptäcker att det indiska sällskapet jag varvade på toppen nu ser mig jaga en bil i Halls Gap och inser att det är dags att gå hem och duscha. Kvällen över.

DSC_0113

När vi nått den här höjden hade vi mer än halvvägs kvar till toppen

DSC_0097

Båda barnen var otroligt duktiga på att klättra och ta sig fram längs den tidvis krångliga vandringsleden

DSC_0126

Högst upp på toppen av the Pinnacle var det inte bara våra barn som var farligt nära kanten

DSC_0130

Utsikten från toppen var fantastisk men det blåste och regnade vilket gjorde det hela lite läskigt

DSC_0137

Vackra stenformationer och två trötta barn

 

//Marcus

2 reaktioner på ”The Grampians – en misslyckad räddningsaktion i bergen

    • vagabondfamiljen skriver:

      Oh nej vi höll oss till the Pinnacle! Där fanns det i alla fall staket längst ut på klipporna! Men det hjälpte knappt eftersom det blåste så mycket så att det kändes som att man skulle flyga av!

Kommentera