Etikett: vandra med barn

The Grampians – en misslyckad räddningsaktion i bergen

2 kommentarer

The Grampians är en skogbeklädd bergskedja cirka tre timmar väster om Melbourne. Vi passerade den på väg mot östkusten och valde att göra ett tvådagars stopp för att kunna vandra och njuta av naturen. Vi valde att bo i Halls Gap vilket de flesta gör eftersom flera vandringsstigar utgår därifrån och det finns både hotell och butiker. Halls Gap ligger vackert instoppat mellan bergen och har ganska hög mysfaktor. Dessutom, på kvällarna samlas traktens kängurur mitt i stan och betar på gräsmattan. Det kryllar också av kakaduor vilka ofta hängde på verandan till stugan vi hyrt i väntan på matrester.

DSC_0168

Ett gäng Kakaduor hälsade oss välkomna till vårt boende i Halls Gap

DSC_0184

På lekplatsen kryllade det av kängurur

The Pinnacle Walk

Vi valde att vandra till utsiktstoppen the Pinnacle, via en tvåkilometersslinga som utgår från Sundial Carpark 15 minuters bilväg från Halls Gap. Vi i team A hade följe med en kompis från Melbourne och hans barn (team B) och valde rutten för att den skulle vara lämplig för ”younger kids”. Följande drama utspelade sig hädanefter en varm eftermiddag i the Grampians:

15:35 – Glada i hågen lämnar båda teamen med föräldrar och barn Sundial Carpark för att gå den två kilometer långa leden till toppen.

16:00 – Efter att ha klättrat på samtliga stenpartier vid sidan av vägen börjar barnen tröttna och fråga om vi är framme vid ”vattenfallet” snart. Konflikt uppstår när vi klarar ut att det inte är ett vattenfall vi är på väg till.

16:35 – Vi inser att sträckan är två kilometer enkel väg och inte tur och retur som vi trott och får därmed mörka för vår fyraåring att han kommer att få gå hela vägen tillbaka efter att ha kommit fram. Vi inser också att det hade varit bra att ta med sig lite vatten med tanke på sträckan och värmen.

17:00 – Vi når en blåsig topp och tar några snabba nervösa bilder eftersom barnen envisas med att gå för nära kanten. Inte läge för psykbryt vilket dock sker i båda teamen så team B börjar sin nedfärd före oss.

17:35 – Vi når Sundial Carpark igen efter att ha burit båda barnen två kilometer ned för ett brant berg. Team Bs bil står märkligt nog kvar på parkeringen. Hade inte de gått före oss? Vi åker hem och fixar mat.

18:10 –Team B har fortfarande inte kommit till stugan så jag kör tillbaka till parkeringen för att hitta team Bs bil kvar. Jag inser plötsligt att Team B kan vara kvar på toppen ormbitna med brutna ben och sprintar därmed upp till toppen för andra gången denna varma eftermiddag. Upp och ner varvar jag ett indiskt sällskap som frågar hur det egentligen står till.

18:15 – Team B har kommit tillbaka till stugan, de läste skyltarna fel och fick gå hela vägen hem. Pappan i team B får höra att jag gått ut och letat och börjar därmed försöka lifta tillbaka till toppen eftersom jag saknar täckning på mobilen och inte kan nås.

18:40 – Jag är tillbaka på Sundial Carpark, dyngsur av svett efter att ha satt rekord på the Pinnacle tur och retur, jag börjar istället köra till vandringsledens andra parkeringar och leta om de skulle ha gått fel. Det börjar skymma.

18:45 – Team Bs pappa lyckas lifta upp till Sundial Carpark för att hämta sin bil och leta efter mig.

18:50 – Jag kommer tillbaka till stugan redo att ringa SOS och får höra att de kommit tillbaka men att team Bs pappa är ute och letar lift i stan. Jag beger mig till fots in till stan.

18:55 – Team Bs pappa kommer till stugan och får höra att jag begett mig ut att leta efter honom i stan och åker därmed iväg för att leta efter mig.

18:57– Jag ser team Bs bil passera på gatan och börjar springa efter den och ropa och gestikulera. Förgäves. Jag upptäcker att det indiska sällskapet jag varvade på toppen nu ser mig jaga en bil i Halls Gap och inser att det är dags att gå hem och duscha. Kvällen över.

DSC_0113

När vi nått den här höjden hade vi mer än halvvägs kvar till toppen

DSC_0097

Båda barnen var otroligt duktiga på att klättra och ta sig fram längs den tidvis krångliga vandringsleden

DSC_0126

Högst upp på toppen av the Pinnacle var det inte bara våra barn som var farligt nära kanten

DSC_0130

Utsikten från toppen var fantastisk men det blåste och regnade vilket gjorde det hela lite läskigt

DSC_0137

Vackra stenformationer och två trötta barn

 

//Marcus

Flinders Ranges – Lightvarianten av Australiensisk Outback

3 kommentarer

Efter våra två urbana veckor i Melbourne sörplandes kaffe i vackra trädgårdar följt av snirklande upp mot South Australia via Great Ocean Road styrde vi kosan mot bergskedjan Flinders Ranges. Vi ville uppleva lite känsla av Outback och valde vi dessa berg då de är relativt lättillgängliga, även om man kan tvista om huruvida det är äkta Outback; man behöver varken propellerplan eller fyrhjulsdrift för att ta sig dit. I vilket fall som helst var vägen dit öde bortsett från enstaka dammiga hålor och massvis av kängurur och emus som dåsade vid vägrenen. Landskapet i dessa kretsar är både torrt och vackert, temperaturen låg mot 32 grader mitt på dagen.

DSC_0104 (1)

Vägen till Wilpena Pound är lång, rak och öde som de flesta andra vägar i Australien

DSC_0320 (1)

Emus i Wilpena Pound, South Australia

DSC_0322 (1)

En Emu-unge på gatan i det lilla samhället Hawker i South Australia

Wadlata Outback Center

På vägen norrut stannade vi en natt i staden Port Augusta som hade ett otroligt bra Outback Center där vi fick lära oss om bushen, områdets historia och geologi. Bland annat berättades historier om de första upptäcktsresande i området, som Sturt vilken försökte korsa Australiens öknar släpandes på en båt för att han trodde han skulle hitta ett inlandshav. Han kom tillbaka så utmattad att han fick köras in i staden liggandes på en vagn. Bara en sån liten historia gör en ju glad resten av dagen.

Ett tips är att besöka Wadlata Outback Center i Port Augusta innan du åker på din outback-tur
Ett tips är att besöka Wadlata Outback Center i Port Augusta innan du åker på din outback-tur
DSC_0080 (1)

Hela familjen tyckte att Wadlata Outback Center var mycket intressant

Wilpena Pound

Den del av bergen vi åkte till kallas Wilpena Pound och är en kraterliknande bergsformation som omgärdar ett skogsområde, tillsammans bidar de en nationalpark. Vi valde att bo i det enda hotell som ligger i nationalparken eftersom flera vandringsleder utgår från hotellet. Detta visade sig vara ett genidrag då barnen kunde bada i poolen eller leka på rummet medan föräldrarna turades om att vandra.

DSC_0310

Wilpena Pound resort är det enda hotellet i området så priserna är därefter

Det ska sägas direkt, att vandra i den australiska naturen var hitintills resans absoluta höjdpunkt. Miljöerna är som hämtade från filmens värld och på vandringslederna var vi så gott som helt själva. Landskapet präglas av röd sand och klippor, eukalyptusträd och bergsluttningar med fantastisk utsikt. Vandringslederna är väl utmärkta och beskrivna med beräknad tidsåtgång. Jag gick den 6,4 km långa Mount Ohlssen Bagge Trail som ledde upp till toppen med samma namn. Den gick att sprinta upp och ned på 90 minuter även om ett lugnare tempo rekommenderas i värmen, detta skedde av nöden då solen höll på att gå ned. Att gå ned för berget i mörker var inte lämpligt upptäckte jag de sista 200 metrarna!

DSC_0131 (1)

Glöm inte hatten och vatten i varma och torra Wilpena Pound, South Australia

DSC_0260 (1)

Vackra vyer från vandringen i Wilpena Pound, South Australia

DSC_0271 (1)

Solnedgång över Wilpena Pound, South Australia

DSC_0268

Fantastiskt landskap längs vandringen i Wilpena Pound, South Australia

Barnen kunde gå kortare sträckor i närheten av hotellet. Detta var nog så bra då de fick se både kängurus och echidnas på nära håll.

DSC_0171 (1)

Hela familjen ute på en kort vandring i Wilpena Pound, South Australia

DSC_0239 (1)

Till allas stora förtjusning fick vi se kängurus på riktigt nära håll

DSC_0210

En liten söt echidna fick vi också syn på under vår vandring i Wilpena Pound

 

Tips om ni vill besöka Flinders Ranges

  • Till Flinders Ranges kan man åka när som helst på året, under högsommaren kan det dock bli olidligt varmt. På vintern blommar det rikligt i samband med regn.
  • Wadlata Outback Center i Port Augusta är väl värt ett besk innan man kör norrut.
  • Wilpena Pound Resort är det enda hotellet som ligger i nationalparken. Priserna är därefter, stället är något nedgånget men det var helt klart värt att bo så nära vandringslederna när vi hade barn med.
  • Restiden är 6 h från Adelaide. Vi körde 3 timmar från Barossa Valley en dag till Port Augusta, och fortsatte 2h andra dagen därifrån.
  • Ta med mycket vatten i bilen! Det kan bli riktigt varmt och det är långt tills närmsta samhälle om det skulle hända något med bilen!

 

//Marcus

Hur påverkas vår familjerelation av att vi reser så mycket?

Lämna en kommentar

Att få spendera så mycket tid tillsammans med våra barn är en ynnest, något vi valt själva och inte ångrar en sekund. Med det sagt så kan det självklart kännas frustrerande och ibland kvävande att spendera 24 timmar tillsammans under så långa perioder. När man kommer till en ny plats med nytt språk, nya miljöer, långt bort från tryggheten och människorna vi känner är det lätt att ifrågasätta vårt beslut till en början. Efter någon dag av acklimatisering är dock de tankarna som bortblåsta.

Vi har kommit fram till några viktiga punkter som vi försöker hålla oss till för att vårda vår familjerelation under våra långresor.

Egentid

Det är otroligt viktigt för oss vuxna i familjen att ha egentid. En timme eller så om dagen då man kan välja att göra det man känner för. Ta en promenad, simma, gå ut och springa eller annan valfri aktivitet. Det krävs dock att man kommer bort från ”hemmet” så att man verkligen får vara ifred.

Egen tid gör att man känner sig mer motiverad och har mer ork att spendera resterande 23 timmar tillsammans med familjen.

DCIM100GOPRO

Marcus paddlar kajak tillsammans med knölvalar på Maui

Surfa/träna

Alla mår bra av att träna och när vi är ute och reser så ser vi till att röra på oss så mycket det bara går. Vi surfar i första hand men om det inte är några vågor så försöker vi promenera mycket eller springa. Långa promenader var lättare att få till när barnen var mindre och skulle sova middag. Nu är de i någon slags mellanålder där fyraåringen inte orkar gå längre sträckor men tycker att det är tråkigt att sitta stilla i en vagn för länge. Vi försökte oss dock på att vandra med barnen i Kapstaden och det gick förvånansvärt bra. Läs mer om vår upplevelse här; Vandra med barnen – samt möte med en shark spotter.

dsc_0500

Vandring i Kapstaden med en treåring

Separera barnen

Eftersom våra barn spenderar så oerhört mycket tid tillsammans och inte så mycket med andra barn så tycker vi att det är viktigt att separera dem då och då så att de kan få egentid med en förälder. Vi har märkt att när vi gör det så blir barnen lugnare och det är dessutom mysigt för oss vuxna att bara ha ett barn att fokusera på.

IMG_5072

Mamma-dotter-date i Lissabon

Far- och morföräldrar på besök

Vi har haft den stora fördelen och lyckan att ha haft med både far- och morföräldrar på våra resor. På Maui, Guadeloupe, Biarritz, Kapstaden och Durban har vi haft besök och i och med det även barnvakt då jag och Marcus har kunnat surfa tillsammans, vilket är den perfekta dejten i vår värld. Det är otroligt skönt med avlastning när man är ute och reser och lever tätt på varandra på ett helt annat sätt än hemma. Till Australien kommer dock ingen av våra släktingar utan vi får klara oss själva!

DCIM100GOPRO

Jag och Marcus på surfdate på Guadeloupe

Travelmadmum.com

Vill ni läsa mer om andra resande familjers uppfattningar om vad som händer med relationer när man är ute och reser så kolla in travelmadmum.com  där vi har varit med och bidragit med ett inlägg!

 

//Anna-Stina

Vandra med barnen – samt möte med en Shark Spotter

3 kommentarer

Så var det då dags för lite vandring igen och denna gång tog vi med oss barnen. Först var det tänkt att bara vår femåring, som vi vet är kapabel att gå långa sträckor utan problem, skulle följa med. Det slutade dock med att treåringen, även han hängde med. Det är väl dags att han får träna sina små ben tänkte vi.

Vandringsleden som vi valt ut heter Echo Valley och går längst med bergen, mellan St James till hamnen i Kalk bay. Vi hade läst att den skulle vara relativt lättvandrad vilket passade bra när barnen skulle följa med.

dsc_0549

Direkt vid starten på vandringsleden började det gå uppför, på sandigt och stenigt underlag. Lillkillen tog täten och vi konstaterade att han nog aldrig gått så fort i hela sitt liv.Efter några minuter in på vad som var utsatt att vara en cirka 60 minuters lång vandring utbrast han dock i en klagan över trötta ben. Första pausen. Vid det här laget hade femåringen glidit förbi och var långt före tillsammans med Marcus.

Väl igång igen betade vi av en kort sträcka innan det var dags för kisspaus. Andra pausen.

Ytterligare metrar avverkades innan vi stötte på en Shark spotter på sidan av stigen. Tredje pausen.

dsc_0484

En Shark spotters jobb är att hålla utkik efter hajar och rapportera ner sina upptäckter till stranden. Till honom hade vi ett antal frågor och han svarade glatt på alla.

  • Hur ofta ser ni hajar? Senaste vithajen på just den här Shark spotterns territorium, St James/Kalk bay, var den 31a december 2016. De ser betydligt fler hajar vid Muizenberg (där vi surfar) samt Fish Hoek.
  • Hur upptäcker ni dem? Genom rörelser på vattenytan (inte genom att de ser fenorna).
  • Hur många hajar ser ni samtidigt? Oftast en.

Efter frågestund och fotografering var det dags att gå vidare. Vi kom en relativt lång bit innan det var dags för nästa paus som resulterade att Stina fick agera skjuts. Upp på ryggen med en inte helt lätt treåring och fortsätta klättra upp för berget.

dsc_0491

dsc_0508

dsc_0500

dsc_0506

Ett otal pauser senare hade vi nått toppen på vandringsleden och härifrån skulle det bara gå nerför. Nerför och lättare tänkte vi. Vissa partier blev lättare ja, men andra partier var riktigt branta och luriga. Med en treåring fastklistrad på ryggen alternativt axlarna blev det minst sagt svettigt.

dsc_0544

dsc_0540

dsc_0545

vandringsleden avslutades ovanför hamnen i Kalk bay

Väl nere på stora bilvägen igen var det bara att bege sig till fots, tillbaka till början av leden för att hämta bilen. Barnen slapp dock detta utan fick istället avnjuta en välförtjänt färskpressad apelsinjuice på ett café.