Resan till Kapstaden börjar med en känsla av total kontroll. Vi har packat flera dagar innan och förberett lägenheten för uthyrning säkert en vecka i förväg genom att storstäda, skriva listor och göra plats. Den här gången ska vi inte stressa och göra en massa ändringar i sista minuten. ”Det tar alltid mycket längre tid än man tror ”har vi sagt till oss själva, fyllda av visdom från tidigare misstag. Marcus pappa har erbjudit skjuts till flygplatsen och vi har bestämt att vi ska åka 08:30 hemifrån, i god tid innan planet går 11:25 från Arlanda.

08:29. Bilen lämnar Stockholm, det sista vi gör är att slänga nycklarna i brevlådan så hyresgästerna får ett extra par. Hela sällskapet är på gott humör.

09:17. Framme vid Arlanda. Bagageberget lassas på två vagnar och vi ställer oss i kö till baggagedroppet.

09:21. Triumferande slänger vi fram pass och boardingkort i incheckningsdisken och får som svar att vi även måste visa de nödvändiga personbevisen för att kunna resa in med barn i Sydafrika..

09:22. Vi inser efter febrilt rotande i väskorna att vi;

1. Inte har med personbevisen.
2. Inte vet var personbevisen finns.

Den självupplevda känslan av triumf övergår snabbt i panik. Stina blir i sedvanlig ordning aggressiv och irrationell, Marcus reagerar med att röra sig långsammare än vanligt och måste hela tiden kämpa emot viljan att lägga sig i fosterställning och sätta på sig hörlurar.

09:23 Marcus springer ifatt sin far som precis ska sätta sig i bilen och rivstartar mot Stockholm, först för att hämta extranycklar eftersom vi slängde in vårt sista par i brevlådan och sedan till lägenheten för att eventuellt hitta personbevisen.

10:01 Likt en amfetaminstinn inbrottstjuv rotar Marcus utan systematik eller vidare ordning igenom varje skrymsle i lägenheten på jakt efter de nödvändiga bevisen. De återfinns till slut i en flyttkartong uppe på vinden. I virrvarret har lådor och bråte rasat ned och halvt blockerat ingången till vindsförrådet med följd att Marcus hoppar ut och slår huvudet i dörrkarmen. Det krasar i käkarna.

10:08. Bilen lämnar Stockholm för andra gången.

10:39. Hyperventilerandes når Marcus incheckningsdisken, en minut innan den stänger. Nu rinner blod i en rännil ned från hjässan, papperen är skrynkliga av handsvett och känslan panik är nu ersatt av post-traumatisk stress.

11:25. Planet lyfter och Marcus sjunker omedelbart i en djup och drömlös sömn.

Så vad kan man dra för lärdomar av denna anekdot? En bra sak är att vara ute i god tid för att kompensera för det oförutsedda. En annan bra sak är att packa det man i tidigare inlägg skrivit är nödvändigt att ta med på just denna resa.