Nu är alltså dagen kommen då vi haft vårt första möte med det djur jag kanske fruktade mest på vår Australienresa, en Huntsmanspindel. Jag som lider av araknofobi har tidvis varit på helspänn under vår resa och letat spindlar i alla skrymslen och vrår och försökt undvika de mest spindelvänliga platserna. Man får vant spindelöga av att ha varit rädd ett helt liv. Hittills har vi alltså endast sett några långbenta spindlar som jag inte bryr mig så mycket om, tills tidigare idag;

Vi hade varit och storhandlat och packat in allt i bilen, redo för avfärd. I min ögonvrå ser mina spindelögon något svart och stort precis vid Marcus huvud. Innan jag kan avgöra om spindeln sitter på insidan eller utsidan av sidorutan tror jag att jag slutar andas några sekunder. Marcus som har det svarta ännu närmare sig rycker till och det är första gången jag ser honom ens reagera vid synen av en spindel. Den kryper upp på biltaket och sedan dyker den upp mitt framför mig på framrutan inom loppet av någon sekund. Då skickar jag ut Marcus som måste se till att den försvinner från bilen. Han försöker peta bort den med bilnycken?! och det som händer är att den försvinner under bilen. Nu vet vi alltså inte om vi har en Huntsmanspindel i släp på bilen. Kul.

Mina alldeles självupplevda fakta om Huntsmanspindeln;

• Den var OTROLIGT snabb. Sprang från ena sidan av bilen till den andra innan man hann blinka. Detta gör det hela mycket mer obehagligt för mig. Tacka vet jag långsamma och sävliga djur som man vet vart man har!
• De är stora, stora och återigen stora. Fy tusan!
• De är inte giftiga, men för mig spelar det ingen som helst roll. Hellre en liten giftig redback än en stor Huntsman.

(bilden är inte min egen utan hämtad från pixabay, jag hade annat att tänka på än att ta kort i stundens hetta!)

//Anna-Stina